Jag är människa, och så som texten ovanför lyder säger jag bara, så har min dag varit, jag är skuggan, självklart. Men det är bra med lite känsliga, gråtfärdiga och deprimerande dagar, då får jag bra textidéer i alla fall. Hade nog aldrig kommit på texten ovanför om dagen inte varit som den var. Jag förundras mig själv ibland faktiskt. Tror jag satt och grät igenom hela mattelektionen idag. Dock så har jag en awesome mattelärare så han sa åt mig att ta en paus från allting, så blev att jag satt och lyssnade på musik istället. 

Det är inget speciellt som hänt. Jag har bara mått lite sämre än vanligt, på mattelektionen fick jag ångest och tänkte bara deprimerade tankar, så där tog det stopp. Ganska intressant att inte en enda märkte hur jag mådde, fast det så klart, jag har ju ingen vidare kontakt med personerna i min klass ändå. Dessutom finns det ju något som kallas för internet nu som man använder, går inte att slitas ifrån. ^^

Det är inget som stör mig heller. Jag tycker om att vara ensam. Tycker om att ta tag i mina egna problem och hitta egna lösningar. Jag tänkte bara att det alltid är någon som frågar hur man mår när man mår bra, men när man mår dåligt är det ingen som frågar. Ganska komiskt faktiskt. Brukar det hända er också?

Jag träffade i alla fall Tobias på eftermiddagen. Det är skönt att vara nära honom, jag blir avslappnad och känner mig trygg. Jag kan bara vila i hans famn, glömma bort verkligheten och känna hur han kysser min panna och smeker min kind. Det är skönt. Han tvingar aldrig fram något man måste säga. Utan det kan vara i ren tystnad. Det är som att vi kommunicerar i tystnad med varandra. Dessutom får han mig att le genom tårar. Det är en trygghet. Han är den familj jag aldrig haft.

Jag har ändå gjort bra saker idag. Jag har vattnat mina blommor. Mina fina Orkidéer som står i fönstret i mitt rum. Jag älskar dem, de är så jag. Komiskt värre. Undrar hur många bloggare som skriver att de vattnar sina blommor förresten, jag är nog ganska originell med mitt skrivande. Sedan gick jag i alla fall i väg med min lillasyster och pantade burkar. Det är bra att göra. Det är bra för miljön, dessutom får man pengar att handla frukost för. Eller något annat gott. Jag köpte i alla fall frukost. Och vindruvor.

Sedan gjorde vi annat nyttigt som att gå till biblioteket. Där tittade vi i intressanta barnböcker, allt från "Den lilla snoppboken" till "Demonäventyret". Ganska intressant och lärorikt om jag själv får uttrycka mig. Men det bästa av allt var nog när vi lekte i lekparken. Vi gungade, åkte rutschkana... Ja.. Vi lekte. Jag tillät mig att vara barn igen. Vara barn med min syster. Men mest av allt, att umgås med henne. Jag håller hårt i människor jag bryr mig om. Visserligen är jag väldigt dålig på att höra av mig, men jag tänker på dem så mycket. så mycket så mycket. Jag smsade min mor förut också. Klockan är 03.00 i Thailand just nu. Hoppas hon mår bra, min mamma. Hon är en fin människa. 

Jag har förresten också tänkt att ringa min pappa i kanske en eller två veckor nu. Jag har inte gjort det bara. Mår dåligt över mig själv. Usch, varför slår jag inte numret nu direkt för? Det är nog för sent. Han behöver sin ro, min gamla far. Jag vet att han har det svårt. Jag ser att han lider. Lider igenom varje dag, i sin ensamhet. Han säger att han trivs i ensamheten, och jag förstår honom, jag tycker ju också om att vara ensam. Men ingen människa tycker om att alltid vara ensam. Vi är flockdjur, vi behöver varandra. Men ibland blir jag bara så jävla arg på dig. Du lovar, säger att det lugnar dig, jag vill bara skrika, förstå att inte fan hjälper denna skiten. Var stark pappa, för min skull. Jag är ju stark, jag är stark för din skull. 

Annars hade jag ju inte funnits här.